Vill du bara läsa om skola så kan du sluta nu. Det här inlägget handlar inte om det. Känner mig lite filosofisk.
Satt en stund i vårsolen på berget ikväll. Tog bilden med mobilkameran.
Vyer. Se livet i ett ögonblick. Lyssna på tystnaden. Den påtagliga, fysiska, vårdande. Se in i tomheten. En yttre resa med blicken blir till en inre. Tänk på allt och ditt medvetande är tomt. Ord kan vara livsavgörande, men de som aldrig sades kanske egentligen var de allra viktigaste? Hur kommer det sig att hela livet bara kan anas bortom horisonten, men på samma gång kännas i hela kroppen?
Vårsol. Koltrast. Båtar. Hopp. Drömmar. Besvikelsr.
Bilden är från min horisont. Från Sandras horisont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar