Sexan närmar sig slutet. Kom idag hem från skärgårdshajken som alla sexor åker på innan de skiljs åt för att börja högstadiet i nya klasser. Vi checkar snart ut. För dem, som för mig, står nya utmaningar för dörren.
Vad hade varit en bättre avslutning på vår tid tillsammans än de dagar vi just haft? Stekande sol, ett vindstilla och hyfsat klarblått försommarhav, ljusgrön grönska och äventyr. Så som äventyren bara kan vara när man är 13 år och sommarlovet lurar runt hörnet.
Där Kristina och Karl-Oskars torp mötte Tjorvens klippor slog de upp sina tält, med varierande framgång. Platsen var löjligt vacker, vädret vykortslikt. Tältsömnen blev väl sådär lagom lång och vilsam, men i de välfyllda ryggsäckarna som bars hem dagen efter låg många soliga minnen från den sista utflykten med kompisarna på mellanstadiet.
Själv gick jag och funderade på hur märkligt det kan vara. Jag har upptäckt att jag som vuxen, som lärare, har inspirerats av mina elever. Jag menar inte fascinerats, det gör man ständigt, utan verkligen inspirerats. På riktigt. De har gett mig idéer, bra och mindre bra. Medvetet och ibland utan att de vet om det. Insikten i sig har för mig varit utvecklande.
Jag ska suga i mig varje droppe av dessa sista dagar, både söta och beska. Börjar i morgon med att gå till jobbet utklädd till igelkott(!). Vi ska gå med i karnevalståget. Vad gör man inte?
Det kommer att kännas märkligt på skolavslutningen. Vissa av dem har jag träffat nästan dagligen i sex år. Jag minns deras första, tandlösa dag i ettan och nu har de finnar och svajiga tonårsröster.
Jag kommer att sakna dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar